LÄDERLAPPAR OCH FLYGHUNDAR

 

Fladdermöss är en egen däggdjursordning och de är långt ifrån släkt med möss. Faktum är att de är mer besläktade med rovdjur, hovdjur och valar och har sitt ursprung nästan 70 miljoner år tillbaka i tiden, alltså från en tid då dinosaurierna fortfarande fanns på jorden.

 

Vi känner till nästan 1400 arter fladdermöss, vilket är en dryg femtedel av alla däggdjursarter i världen.  De finns från norra polcirkeln till södra vändkretsen och särskilt i tropikerna uppvisar de en fantastisk mångfald vad gäller levnadssätt och föda. Fladdermössen kan bo i miljontals i stora grottor, eller i smågrupper bland grenar och blad. Ett av världens allra minsta däggdjur är en fladdermöss, samtidigt som de största kan bli nästan två meter mellan vingspetsarna. Fladdermöss är allt från frukt- och nektarspecialister till rovdjur som äter fisk, grodor, fåglar och skorpioner. I Sverige äter alla fladdermöss insekter och andra småkryp, vilken är den allra vanligaste fladdermusdieten även i andra områden.



Förr delade man upp fladdermöss i två huvudgrupper, flyghundar och småfladdermöss. En del trodde till och med att de båda grupperna hade olika ursprung. Den stora skillnaden mellan flyghundar och småfladdermöss är att flyghundarna är strikta vegetarianer och framför allt litar till god nattsyn och doftförnimmelser medan småfladdermössen lever i en ljudvärld. Numera vet man att flyghundar är en familj bland de cirka 20 andra i fladdermössens släktträd. Det som är gemensamt för dem alla är konsten att flyga. Fladdermöss är de enda aktivt flygande däggdjuren, vilket har påverkat deras utseende mer än något annat. Det mest uppenbara är förstås de långa fingerbenen som spänner ut flexibla, draklika vingar.

 

Den största fladdermusfamiljen är läderlapparna, som finns över nästan hela världen. Det finns mer än 300 arter läderlappar, bland annat alla våra svenska arter. Flyghundarna är den näst största familjen med 200 arter men den familj som uppvisar störst mångfald är de sydamerikanska bladnäsorna. De cirka 150 arterna består av vampyrer, rovfladdermöss, frukt- och nektarspecialister. Tillsammans med hästskonäsor och veckläppade fladdermöss utgör ovanstående familjer den stora merparten av alla fladdermöss i världen. Övriga familjer består av ett fåtal släkten och arter, och i ett par fall av endast en enda art.  


I Nordnorge, långt ovan polcirkeln, finns världens nordligaste fladdermuskolonier. Under högsommaren finns mat i överflöd, men säsongen är förrädiskt kort. Ju närmare ekvatorn man kommer, desto fler arter. I Skåne har man funnit alla Sveriges 19 fladdermöss, i Europa finns ungefär 45 arter och i det tropiska Amerika minst 200.


Trots att fladdermöss är så vanliga, trots att de bor i våra hus och jagar i våra trädgårdar, är det få av oss som har sett en fladdermus på riktigt nära håll. Vi uppfattar dem oftast bara som silhuetter mot natthimlen, i brådskande flykt med tvära kast. De har utvecklats i skydd av mörkret och även nattlivet är något som är gemensamt för alla fladdermöss. Det finns inga utpräglat dagaktiva arter och natten har format såväl flyghundarnas fantastiska mörkerseende som småfladdermössens ekopejling – förmågan att skapa en bild av sin omgivning med hjälp av ljud, något som har gjort fladdermössen till en av de mest framgångsrika däggdjursgrupperna på jorden.



44A
7 1c
43d
3b 4
33c
7 3b

SE MED ÖRONEN OCH ROPA MED NÄSAN

 

Många fladdermöss har fantastiska ansikten, med märkliga näsor, utskott runt munnen och jätteöron. Formen på öronen och ansiktet kan dessutom ändras under flykt. Anledningen till detta är att småfladdermöss till stor del lever i en värld av ljud. De använder ekopejling.

 

Fladdermöss har en unik förmåga att manövrera och fånga byten i mörker, vilket i alla tider har fascinerat människan. Länge trodde man att fladdermössen hade ett övernaturligt mörkerseende och det var en vanlig uppfattning att fladdermusblod kunde bota ögonsjukdomar, ja till och med få blinda att se. Men 1793 experimenterade italienaren Lazzaro Spallanzani och schweizaren Charles Jurine med fladdermöss i en hinderbana. De visade att fladdermöss med ögonbindel enkelt tar sig fram, medan fladdermöss med öronproppar inte gör det. Deras slutsats var att fladdermöss kan se med öronen.

 

Det skulle dock dröja enda fram till 1938 innan det fick sin förklaring. Efter första världskriget började försvarsindustrin utveckla ubåtsförsvar som bygger på sonar och radar, det vill säga teknik för att kunna upptäcka föremål med hjälp av ekon. Det var då man började misstänka att det fanns för oss ohörbart ljud, ultraljud, och det visade sig snart att det var just sådant som fladdermöss använde för att ”se” i mörker. Man myntade begreppet ekopejling.

 

Ekopejling innebär att man med hjälp av ljud och dess ekon kan upptäcka olika föremål. En fladdermus skriker med korta pulser av högfrekvent ljud, vilket studsar mot olika objekt i omgivningen. Fladdermusen hör ekot och får då information om avstånd och storlek, rörelseriktning och hastighet.

 

I princip fungerar det på samma sätt som när vi ropar i en dalgång och precis så som forskarna tänkte när de skapade de första sonar- och radarsystemen. Men där vi hör berg, upptäcker fladdermöss en mygga.

 

Ljuden formas med stämbanden, precis som hos andra däggdjur, och sänds ut genom munnen eller näsan. Att fladdermöss flyger med öppen mun är alltså inte för att de tänker bitas, utan för att de använder ekopejling. Hur mycket munnen öppnas avgör hur ljudet sprids eller koncentreras, allt beroende på vad fladdermusen vill ”se” för tillfället.

 

Hos de arter som använder näsan hittar vi de mest udda ansiktena. Konstruktionen är oerhört avancerad och vi förstår ännu inte i detalj hur den fungerar. Men det står klart att fladdermössens märkliga ansikten i själva verket är avancerade ljudmottagare och sändare som kan ändra form och funktion efter behov.

7 3c
3c
7 1a
7 1b
33d
33e

KLICKLJUD OCH SKYMNINGSDOFTER

 

Flyghundar lever inte i samma ljudvärld som sina småkusiner. Istället har de ett fantastiskt mörkerseende och ett mycket känsligt luktsinne. Därför ser de också mer ut som ett normala däggdjur i våra ögon, med lång nos och stora ögon. Flyghundar blir i allmänhet större än småfladdermöss och vissa kan ha ett vingspann på över en och en halv meter. Men även de allra största flyghundarna är lätta och väger inte mycket mer än ett paket mjölk. 

 

Alla fladdermöss har ögon med ljuskänsliga näthinnor och det räcker med det lilla ljus som natten bjuder för att kunna se. En egenskap som flyghundar är ensamma om i djurvärlden är utskott från åderhinnan, vilken sitter i den bakre delen av ögongloben. Både åderhinnan och utskotten är rikt försedda med blodkärl som ökar närings- och syretillförseln till näthinnan och möjliggör extremt bra nattsyn.

 

Flyghundar är vegetarianer och finns bara i Gamla världen, det vill säga Asien, Afrika och Australien. I Amerika är det istället familjen bladnäsor som har intagit nischen som växtätare. Förutom frukt och nektar, äter vissa växtätande fladdermöss blad, trots att de inte kan spjälka cellulosa. De suger ut saften ur bladen och spottar ut resten. Även pollen utgör en viktig proteinkälla för växtätare.

 

Vid solnedgången vaknar nattens flora och sprider sina dofter. Fladdermössen vet var de hittar blommorna och luktsinnet vägleder dem i natten. Näsorna är ungefär tio gånger känsligare än våra. Fladdermöss kan inte bara skilja olika arter av blommor och frukter åt och låta sig ledas långa sträckor av doften, de känner också skillnad på olika stadier av mognad.

 

Eftersom flyghundarna är strikta vegetarianer står de inte inför problemet att hitta rörliga mål i luften och de flesta använder inte ekopejling alls. Merparten av alla flyghundar är också trädlevande, men några arter bor i grottor och de har ett eget system som hjälper dem att navigera i mörkret. Grottflyghundens ekopejling bygger på korta klickljud som formas genom ett smackande med tungan mot gommen. Ljuden innehåller många frekvenser på en gång och låter  ungefär som när man knäpper med fingrarna. Det går alltså inte att urskilja en ton. När de klickar är munnen är öppen vid mungiporna men inte framtill och det verkar som om  och eftersom ljuden alltid kommer parvis, är det troligt att de riktas först åt den ena sidan och sedan åt den andra.

 

Nyligen konstaterades att ett par arter av flyghundar i Sydostasien också skapar klickljud med vingarna för att bedöma avstånd till landningsplatser och andra större objekt. Upptäckten gjordes egentligen redan på 1980-talet men har nu undersökts noggrannare och öppnar för möjligheten att fler flyghundar har utvecklat liknande teknik och kanske inte alls saknar ekopejlingsförmåga när allt kommer omkring

3d
81B
61D
13B
53A
38B

KLÄDD I FLYGDRÄKT

 

Fladdermöss är de enda däggdjur som kan flyga. Några andra har förmågan att glida genom luften, som till exempel pälsfladdrare och flygekorrar. Men fladdermöss är ensamma om att kunna förflytta sig med aktiva vingslag.

 

Fladdermöss har förlängda fingerben, med utsträckt hud emellan. Pekfingret utgör vingens framkant och lillfingret bestämmer bredden. Endast tummen sticker utanför vingen. Den kan användas för att klättra och klia sig med, men även för att ta sig fram på marken. Flyghundar har också en klo på pekfingret.

 

Fladdermöss har inte bara vingar på händerna, hela kroppen fungerar som en vinge. Höftbenen är vridna utåt och flyghuden sträcker sig mellan händer och fötter. Många har också flyghud mellan fötterna, vilket innesluter svansen. Denna del kallas svansflyghud och ger fladdermöss lyftkraft vid låg hastighet. Svansflyghuden fungerar också som broms och roder. Och dessutom är den en perfekt håv att fånga insekter i, eller förvara en nyfödd unge.

 

I flykt sträcker fladdermöss ut vingarna med handflatorna nedåt och tummarna i flygriktningen. De trycker vingarna nedåt i en distinkt manöver och med en handledsrörelse vrider de vingarna uppåt igen. Med hjälp av kraftiga skuldermuskler höjs vingarna över huvudet och in mot kroppen för att sträckas ut igen. Rörelsen upprepas och hela kroppen jobbar. Fladdermöss slår med vingarna ungefär tio gånger i sekunden, beroende lite på hur stora de är.

Jämfört med fåglar är fladdermöss vanligtvis långsammare och flyger sällan snabbare än 30-40 kilometer i timmen. Vissa kan dock komma upp i över 100 kilometer i timmen vid behov.  Men för en fladdermus är det oftast viktigare att kunna manövrera och reagera snabbt än att ta sig fram fort. Vingform skvallrar om hur snabbt de flyger och hur manövrerbara de är.  Fladdermöss med korta, breda vingar är relativt långsamma, men mästare på att ta sig fram i trånga utrymmen. Arter med långa, smala vingar jagar i fria luften där de möter få hinder.

 

Flera av våra vanligaste arter, till exempel nordfladdermus, jagar några meter ovanför marken och patrullerar fram och tillbaka och riktar ekopejlingen nedåt. När bytet upptäcks gör fladdermusen en helomvändning i luften och attackerar bytet uppifrån. Fladdermöss som jagar tätt över vatten, som vattenfladdermöss och fiskarfladdermöss attackerar istället åt sidan eller uppåt för att inte hamna i vattnet. Deras ljudpulser riktas parallellt med vattenytan.

 

l väntan på mer fakta, kolla in BatLife Sweden


Foton (c) Jens Rydell